Imorgon ska jag till sjukhuset och göra det hatade EEG:t. Och ärligt talat så har jag ingen aning om hur det kommer att gå den här gången.

Ibland kan jag fascineras av ingen mindre än...mig själv! Hur jag står ut och hur jag orkar med allt. Det kanske låter egoistiskt att säga så, men isåfall är jag väl en egoist då. Men jag vet att vissa av er som läser detta eller känner mig aldrig skulle klara av en enda dag i min sits. Ni klagar om en nagel har blivit bruten eller om ni inte hinner träna. Ni klagar över sådana oväsentliga saker så att jag snart blir galen.
Vad jag ville ha sagt med det här är nog något i stil med att jag tycker man kan tänka sig för innan man börjar rabbla upp alla sina problem man har. Det sitter mycket troligt en person brevid dig som har det sämre.
Hejdå. /Ell