Okej, nu måste jag bara skriva av mig lite! Jag läste en annans blogg nyss och vart så jävla arg. Hon klagar och klagar på hur dåligt hon mår hela tiden. "En sån som jag" som är mycket på sjukhus och käkar olika mediciner vet att hennes sjukdom (som hon kallar det) inte alls är nå allvarlig. Hon klagar på att hon mår så dåligt av hennes sjukdom, men det som egentligen får henne att må dåligt är ju hon själv. För det enda hon gör är att tycka synd om sig själv! Det skulle jag också kunna göra, tycka synd om mig själv för jag har epilepsi och bla bla bla. Men jag väljer själv att inte göra det. Klart att jag tänker på det, jag tänker på det varje jävla dag. Jag skulle kunna dö om jag fick ett allvarligt anfall, jag skulle kunna dö idag, imorgon, nästa vecka eller om ett år! Jag har ingen aning, vad som helst kan hända, när som helst. Men jag går inte och tycker synd om mig själv för det. Jag kan inte sluta att leva bara för att jag har en sjukdom.
Jag skulle så gärna vilja byta liv med den här personen något år, så hon får veta hur det är att ha en sjukdom, på riktigt. Hon pratar om några saker hon inte längre kan göra, och "usch så jobbigt det är för henne.." Här är några av de sakerna jag inte längre får göra enligt mina läkare: bada i ett badkar, bada i en sjö eller ett hav själv, cykla genom skogen om det är sorligt ute, vara uppe om nätterna, vara uppe sent på kvällen, dricka alkohol, gå på discon, ja listan kan göras lång! Men hindrar det mig? NEJ, jag måste ju få leva!
Herregud.. Jag blir så upprörd så nu orkar jag inte skriva mer. Det jag iallafall vill ha sagt med det här är att bara för att man har en sjukdom ska man (enligt mig) inte sluta att leva, det finns så otroligt mycket saker att ägna sin tid åt än att gå runt och tycka synd om sig själv.
Hejdå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar